The search for Ali Boulala
Fotografier av
Lisa Selin
Fotomuseet Bildens Hus Sundsvall
9 april – 21 maj

Lisa Selins bilder på skejtare ser ut att kunna bli en välbehövlig publikdragare för Fotomuseet i Sundsvall. Det enda som stör är de engelska texterna i utställning och i katalog, vi är dock i Sverige, samt den fula affischen med ett hemskt slabseriff-typsnitt. Därutöver bjuder utställningen på mycket bra foto, mest i svartvitt, men några få hissnande färgbilder sticker ut med överväldigande kraft.
Bildspråket är personligt men ändå rakt och ärligt. Bilderna är grovhuggna och tunga. Ofta tvingar sig ett skarpt ljus genom ytor av kompakt mörker. Det är alltid människor på bilderna, men ibland bara i form av skuggor eller siluetter i motljus. De rör sig i betongmiljöer mot bakgrund av graffiti, på skejtramper, kring eller i bilar och på gator. Det är som om åkbrädan erbjuder den som törs en resa till dolda inre fantasilandskap. Skejtarna hoppar, virvlar, ramlar, slår sig, trotsar smärtan, fortsätter mot den himmel dit de ständigt försöker ta sig på Lisa Selins bilder. Kanske vill de flyga bort från sin grå betongvärld, som en sorts samtida Ikarosgestalter.

Magiskt mystiskt
En teve med skejtarfilmer står och mal i utställningslokalen. Skejtarlivet på videon blir efter en stund tjatigt och lite småtråkigt, men sett genom Lisa Selins kameralins är det magiskt, mystiskt och oupphörligt engagerande. Det är helt enkelt svårt att slita ögonen från bilderna. Vilka är dessa människor, vad driver dem, har de inga hem? De förklarar sig i korta intervjutexter på engelska eller svenska intill bilderna.
Lisa Selin har följt skejtarna runt om i Europa och USA. Projektet har tagit ett par år att genomföra. Titelns Ali Boulala finns med på bild. Han är en ryktbar skejtare som hon sökte efter och som till slut dök upp. Men titeln är också en parafras på en klassisk skejtfilm från 1980-talet, ”The search for Animal Chin”, berättar Lisa Sellin.
Hon är en Sundsvallstjej utan formell fotoutbildning bortsett från ett nyligen avslutat år på Hola folkhögskola, där hon jobbade med sitt pågående dokumentärprojekt. Det ska bli en serie i tre delar om subkulturer, där ”The search for Ali Boulala” är den första. Just nu fotograferar hon raggare. Vad del tre ska handla om vill hon inte berätta.

”Det finns ett hål”
– Subkulturerna är nära oss i vardagen, säger Lisa Sellin. De är vanliga, men vi vet så lite om dem.
– Det finns ett hål. Ska man fota dokumentärt ska det vara offer och social misär. Det som är nära och ganska vanligt har förbisetts och inte tagits på allvar.
Hennes fotointresse vaknade på 1980-talet då hon tog över fotograferandet hemma i familjen efter sin pappa som börjat videofilma. Efter gymnasiet fick hon jobb som assistent åt en reklamfotograf men insåg då att hon inte ville jobba med reklamfoto. En ungdomspraktik på Dagbladet ledde till vikariat på VA, ST, ÖA, Expressen och Nerikes Allehanda.
– Där fick jag fast tjänst 1998.
Som pressfotograf fick hon skrapa på ytan. Jobben skulle vara färdiga när det började bli intressant. Efter fem år i dagspressen, ”det var skolan”, tog hon år 2000 tjänstledigt för att jobba med egna projekt.
– Jag ville testa någonting annat innan jag får familj och barn.

Lisa Selin,
Foto Karin Kämsby

Sa upp sig
Lisa Selin sålde lägenheten, magasinerade grejorna och flyttade hem till mamma i Sundsvall. När tidningen inte beviljade tjänstledigt sa hon upp sig. Nu jobbar hon ibland extra på ST:s taltidning för att få pengar. Hon har även fått stipendier.
– Jag ville utvecklas vidare och projekten är ett sätt för mig att göra det.
Metoden stavas tid.
– Jag försöker ge saker och ting så mycket tid som möjligt. Också för att människorna jag plåtar ska veta vem jag är. Tid är otroligt lyxigt.
– Det här är min bild av den tid jag ägnat åt det jag såg, säger hon om den pågående utställningen. Jag vill kunna stå för det jag visar upp och vara trovärdig mot mig själv. Det här hade inte varit samma sak om jag hade gjort det på en månad.
Bilderna i utställningen är tagna med en analog Nikon F5. Hon har kopierat dem själv och sedan skannat dem på en trumskanner. De är digitalt utskrivna på en lamdaprinter.
Förra året var Lisa Selin en av tre nominerade till Pressens bilds stora fotopris (som vanns av Pieter ten Hoopen). I år har hon och en annan svensk kvinnlig frilansfotograf nominerats till World Press Photos Masterclass för unga och särskilt lovande fotografer. Resultatet kommer i slutet av april. En enda svensk fotograf (Pieter ten Hoopen) har varit med i programmet tidigare.

Karin Kämsby

Se också www.lisaselin.nu
och här.